Blogg gratis Logga in

Mitt Liv

06 Aug, 2006


Osmart??

Mitt liv, Barnen, Sjukdomen, Vikten — Skrivet av jaglever @ 06 Augusti, 2006 19:09
Jag är kanske inte världens smartaste människa alltid, men för tillfället finns det andra saker som känns viktigare...

Jag har kommit på absolut bästa sättet att slippa så mycket vidriga toabesök!!

Att äta så lite som möjligt, så sällan som möjligt och ta så mycket tabletter som möjligt. Jag vet att det är helt idiotiskt, men jag orkar faktiskt inte det här just nu. Förhoppningsvis kan det bli bättre när jag får hjälp hos psykologen, men just nu tänker jag göra precis allt jag kan för att slippa gå på toaletten!!

Toalettfobi! Det är många år sen jag utvecklade det, men det har ju kommit och gått lite beroende på hur jag mått och så. Men vetskapen att den här situationen aldrig kommer att förändras gör att jag mår fruktansvärt dåligt. Jag skulle ge mitt liv för att aldrig nånsin mer behöva gå på toaletten!! På fullaste allvar!!

Magsjuka är vidrigt, alla toalettbesök är vidriga och det ger mig enorm ångest att ens veta att jag måste gå på toa. För mycket för vissa eller, ja, men jag skriver bara för dom som klarar att läsa!!

Min nya diet gjorde åtminstone resultat på vågen. Jag har faktiskt inte vägt mig på några dar, men sist hade ett kilo försvunnit och med tanke på att jag sedan dess inte ätit något godis, ingen glass eller fikabröd och väldigt små portioner mat så har jag förmodligen inte gått upp nåt heller.

Jag vet att det här inte är bra! Jag vet att jag inte kan hålla på så här. Jag vet det!! Men just nu så orkar jag inte. Jag kan inte hantera situationen längre. Jag har flippat ur helt enkelt. Men jag orkar inte. Jag klarar inte av att gå på toa, jag gör bara inte det. Jag hatar det. Jag hatar att det har blivit så här. Och jag hatar att jag inte kan hantera det, men jag klarar verkligen inte av det längre. Fortsätter det så här så hamnar jag väl på psykakuten oxå...

Apropå akuten så satt jag och min bästa vän på ortopedakuten med minsta tjejen halva dan igår, när det var finare väder än vad det har varit på en vecka. En aning bittert med tanke på förloppet....

Hon gjorde illa sig i armen i torsdags. Kraftigt. Vi trodde hon brutit den, eller iallafall fått en spricka. Hon hade jätteont och använde inte armen och man fick inte ta i den och så. Och medan jag pratade med akuten och sos och alla möjliga så somnade hon. Troligen av smärtan eller chocken. Min man klarar inte benbrott efter en traumatisk händelse i lumpen med nån kille som blev krossad av en bandvagn och han var sjukvårdare.

Så det blev tillatt engagera halva släkten. Farmor till att följa med mig in och mormor till att stora flickan. Så lagom när alla kommit och allt var inpackat i bilen så börjar hon använda armen igen precis som aldrig ens haft ont. Och har man verkligen en spricka eller liknande så borde rörelserna bli något begränsade åtminstone. Så vi bestämde oss för att inte åka in. Igår hände då samma sak igen. Efter bus så fick hon samma smärtor igen, kunde inte använda armen och man fick absolut inte röra den. Så nu åkte vi in! Min kompis följde med och medan vi satt där inne och väntade,(5 timmars väntetid minst) började hon använda armen och stödja sig på den och det verkade åter igen som att inget nånsin hänt. Senast i bilen använde hon den inte och vi hade väl väntat en timme drygt. Så vi började dividera fram och tillbaka om vi verkligen skulle stanna kvar. Det kändes onödigt att vänta minst tre timmar för något som inte verkade vara nåt. Sköterskan i receptionen tyckte iallafall att jag skulle gå in och prata med dom på ortopeden för barn är luriga tydligen och dom brukar vilja röntga.

Ett bevis för det var en liten pojke vi så inne i ett rum med nallen i handen och bara blöjan, sen när vi åkte var dom oxå på väg därifrån och då var han gipsad. I den armen han hade nallen i!! Fortfarande bärande på kaninen i samma hand.

Jag gick in och berättade för sköterskan vad som hänt och läkaren som turligt nog stod bredvid tyckte jag kunde komma med henne så skulle han titta lie snabbt...Vi kom före typ tre timmars väntetid.... Vad han kunde känna så var det inget, men när jag började fråga en massa så sa hans magkänsla honom att armen nog kändes mjukare än den andra, så var det ändå inte lika bra att vi röntgade när vi ändå var där....Mindre än en halvtimme senare var vi röntgade och klara och satt och väntade på doktorn igen. I typ en kvart max... Inget var fel med hennes arm och det han trodde hänt var att strålbenet i armen, som tydligen hoppar ur led väldigt lätt på barn, gjort just det. Det är ju inte säkert att det hoppat helt ur led, men varit på väg att göra det, och när det gör så ont blir dom rädda och vill inte använda sin arm. Sen efter ett tag då, så glömmer dom det helt enkelt. Jag trodde att en tvååring var för liten för den sortens reaktion, men tydligen inte då. Så på tre timmar hade vi avklarat något som borde ha tagit minst sex. Det tycker jag var bra fixat!!

Jag mår illa. Jag klarar verkligen inte det här. Nu måste jag gå på toa oxå.... Fy f-n!!



Kommentarer

  1. Hej!
    Jag tycker inte du är ett dugg konstig. Jag gör precis likadant som du. Äter medicin för att slippa smärtan och lugna ner tarmen. Slippa gå på toa 20-30 gånger om dan. Egentligen skulle det vara bäst att sitta på toa och äta för då vore det inga problem att hinna dit i tid...
    Min första operation gjorde jag 1976. 1979 operedades tjocktarmen bort och 2001 togs det som fanns kvar av magsäcken bort. Totalt har jag gjort 9 operationer, den senaste för knappt två år sedan. Alla utom den sista har gått bra, det är efter den som jag har fått biverkningar som tarmvred m.m. Jag har aldrig haft stomi, men det tog drygt ett år innan det blev skapligt bra efter att tjocktarmen togs bort. Sedan magsäcken togs bort har jag haft konstant diarré, men inte förrän i sommar har jag behövt gå mer än 3-4 gånger på toa.
    Vet inte riktigt hur jag ska kunna ge dig något bra tips hur det ska fungera bättre för dig med familjen. (Jag har opererats när min son var 2,5 månader och dottern knappt 3 år så jag vet hur besvärligt det är). Finns det möjlighet för din man att följa med till psykologen eller någon annanstans för att lättare förstå hur du har det?
    Hoppas dottern blir bra i armen snart.
    Kämpa på, livet är en berg och dalbana.
    /K

    Skrivet av K — 06 Aug 2006, 22:40

  2. Det värsta är att jag har ett mycket märkligt stöd från min man...Han har gjort klart för mig att han inte tänker hjälpa mig igenom detta, men bara för det betyder det ju inte att han inte är något stöd alls. Han är ju i princip den enda som verkligen vet hur jag mår. Det är ju han som får ta alla mina ångestattacker och allt det medför.Jag tror inte det är alla som överhuvudtaget klarar att leva tillsammans med någon som är konstant sjuk. Psykologen vill jag på nåt vis ha för mig själv liksom....

    Skrivet av jaglever — 07 Aug 2006, 10:09

Lägg till en kommentar




 authimage




Powered by pLog