Blogg gratis Logga in

Mitt Liv

21 Jun, 2006


Jag lever mitt liv...

Mitt liv — Skrivet av jaglever @ 21 Juni, 2006 19:24
börjar kännas riktigt passande. Jag lever faktiskt. Det har hänt många gånger att jag faktiskt inte tänkt fortsätta göra det. Och jag lever det liv jag lever på grund av något jag inte kan påverka. Jag och min sjukdom har orsakat så mycket onödigt lidande för så många i min närhet....

Och jag undrar om det inte egentligen är mitt psykiska mående som för tillfället gör mest skada, både för mig och dom runtomkring mig.

Jag har svårt att tänka, kan inte koncentrera mig, får ångest och tvångstankar. Jag kan inte slappna av och jag oroar mig konstant för att något ska hända. Typ att vi får magsjuka eller liknande. Det är mardrömmen just nu...Magsjuka...

Bättre blir det inte av att maken skäller på mig för precis allting hela tiden. Jag vet att jag har svårt att låta bli att handla, men det är ändå bra att jag lyckas ta mig ut bland folk överhuvud taget. Han skulle väl vara gladast om han kunde hålla mig inlåst så han har kontroll...

Jag fattar inte riktigt på vad sätt han tycker att han hjälper till. Han gjorde klart för mig redan från början att han inte tänkte hjälpa mig att gå igenom det här. Det är ju inte så att han inte hjälper till. Han gör det han måste vad gäller barn och hushåll och så. Jag skulle ju aldrig klarat det själv. Men det psykiska stödet....Det finns inte alls. Han har hållit det han sa. Han kommer aldrig att hjälpa mig genomgå det här. Jag tror inte han riktigt att han inser att allt det här hela tiden förändrar mig.

Jag är inte samma person som när vi träffades. Jag är inte samma person nu som när jag blev dålig från början. Ju sjukare jag har blivit, desto mer har jag förändrats som person. Och jag kommer definitivt inte att gå ur det här som samma person. Jag tror att han försöker förneka att det är så. Han vill säkert inte förlora mig, men det skulle han ha tänkt på innan han bestämde sig för att inte stötta mig genom det här.

Jag vet inte om det är något slags försvar från hans sida, för att det ska bli mindre jobbigt, men jag förstår inte hur man bara kan blunda för något på det viset. Han lever ju trots allt i det!!

Jag är besviken, absolut. Och jag vet inte vad som kommer att hända den dag jag är tillräckligt stark för att göra något, men jag vet att så här vill jag inte ha det. Ingen mår bra. Allra minst våra fina flickor. Jag kan inte förstå varför han fortsätter att utsätta dom för något han faktiskt kan hjälpa till att ändra. Är det bara principer, eller har han sånt fruktansvärt kontrollbehov att det är därför han inte klarar av min sjukdom. För den kan han inte kontrollera....

Jag har gjort många misstag i mitt liv. Jag är absolut inte perekt. Jag vet att han vill ha mig perfekt. Min sjukdom ingår inte då. Han är inte perfekt. Han har gjort många tabbar i vårat förhållande. Bland annat den att han inte tänker hjälpa mig gå igenom det här.Jag upprepar mig nu, men jag är så trött på den här situationen. Bråk, bråk, bråk.... Alltid samma visa...Allt är alltid mitt fel... Ingen annan än jag kan göra något fel eller begå några misstag. Synd när man har sån uppfattning om den man lever ihop med. Jag lider så för att mina barn måste gå igenom det här....

Jag lever det liv jag lever, och just nu är det inte förhandlingsbart!!!!



Kommentarer

Lägg till en kommentar




 authimage




Powered by pLog