När hon var liten, innan mammam var död, hade hon en
vit kaninskinnsmössa. Den hade flanellfoder och knytband under
hakan. Å, vad hon tyckte om den där mössan! Bara att få sitta i
soffhörnet, alldeles tyst för sig själv, och hålla den mot bröstet
som ett litet djur. Smeka lena skinnet.
Hon längtar efter den där kaninmössan nu. Inte att ha på
huvudet, men att krypa in i. Få vara där inne i den rosavarma
skymningen. Gömd undan tiden. Och att någon skulle stryka med
hela stora handflatan fint över skulten, gång på gång på gång. I
sina hemliga papper har man lov att drömma så. I hemliga nätter
är det tillåtet att barnsla sig och krypa in i mössor.
Många, många nätter gjorde hon det....
Ur "Näckrosträdet"