Om hopp
Rädslan och ångesten håller på och kväver mig igen.
Jag väntade kanske lite för länge med att ta tabletterna. Jag tog dom ju ganska tidigt i morse.
Jag undrar och funderar om det här någonsin kommer att vända till det bättre.
Som jag känner nu, och har känt en längre period, så har jag inget hopp om framtiden.
Som jag ser det, kommer jag aldrig någonsin att vara sig vänja mig eller acceptera situationen som jag är i.(Det var nån bok jag skulle läsa, den hette nåt med att leva och inte kriga,återkommer till det.)
Jag vill inte acceptera att det alltid kommer att vara så här, för det är inte så här jag vill leva.
Jag hade velat att det här löste sig för flera, flera år sen. Då kanske jag hade haft en chans att vända det. Men som det är idag.....Jag har inte en chans.
Jag hatar mitt liv....